Ute på resa :) Emma och Michaela

Sen tipsade Thora även om en billig restaurang i ett gammalt hotell i staden Djúpivogur som hade god mat. Och ja, jävlar vad god maten var, men den va fan inte billig. Men det va mysigt och personalen var trevlig.

När Emma var på toa tjittjattade jag lite med ena värdinnan där på hotellet, vi pratade om vart jag och Emma skulle och då sa hon " ni måste ta bergsvägen, annars hinner ni aldrig". Sagt och gjort, vi tog bergsvägen. Jag körde. Träffade ca 90% av alla gropar där på grusvägen vilket jag själv tycker är väldigt skickligt, Emma satt mest och höll andan och höll krampaktigt om handtaget ovanför dörren. Vi tog oss igenom hela och vid liv, det är huvudsaken!

På tal om att köra på Island, överallt ligger det döda fåglar på vägen. Vi har stött på några levande exemplar av dess själmordsbenägna måsar. De sitter, antingen i sidan av vägen eller ibland tom mitt i vägen, och de rör sig inte en tum, de bara stirrar en rakt i ögonen som "i dare you". Asläskigt för fan! Och fåren, de går överallt! 

Sen kom vi fram till Dettifoss. Genom ösregn, där vi stött på både liftare (vi plockade inte upp dom men vi hade dåligt samvete för att vi inte gjorde det så karman är på ca plusminus noll tänker vi) och cyklister (idioter). Som genom ett trollslag slutar det regna när vi kliver ur bilen 😊.  Men vi blev blöta ändå. För jävlar vilket vattenfall!!

Sen, efter världens äckligaste toabesök, åkte vi iväg till gårnattens boende, ett guesthouse mitt ute i ingenstans, men jävlar vilken god mat!

Men innan det passade vi på att få in en canyon på dagsschemat ändå! Svängde av från vägen, mitt ute i ingenstans, på en liiiten grusväg, där stod en bil, med två turister som lagade mat på ett litet gasolkök, och på andra sidan canyonen va det en gubbe som vallade lite får med hjälp av tutan i sin bil...

När man kör runt såhär mitt i ingenstans så uppkommer många, mååånga funderingar. Många alldeles för bisarra för att ens skrivas ner men vi har undrat mkt över de här fåren. De går överallt, typ tre åt gången, aldrig samlade bakom staket i en hage. Dom är överallt, från havsnivå till bergstopparna. Och då undrar man ju hur det funkar med att valla fåren här. Vems är vems? Som tur är så är detta något ägaren av senaste boendet vet massa om; senast för 2 dagar sedan så vallade dem in alla får i sitt homeland (alla gårdar i närheten?). Även om det inte är ens egna tas de fåren om hand om av den gården. Man kan välja att ringa gården och "tjena, har några av dina får här. Kom o hämta." Eller så väntar man till september då det är en stooor sammankomst för just att valla in ALLA får på stor yta på ön. 50 män (nu för tiden även kvinnor också) drar upp till bergen och bor där i 3 nätter. Sjunger, äter och har sig. Sedan börjar dem, med hjälp av hästar, hundar osv) att valla in alla får dem kan hitta. Det brukar bli ca 3000 får totalt. Alla vandrar ner för bergen till en speciell plats som är gjord för att sedan dela upp fåren till sina egna gårdar. Dessa 50 personer får inte vara vem som helst utan dem bli utvalda. Svärfar till mannen som ägde detta boende var tydligen överhuvudet över allt detta. Iaf, väl nere så blir det tjo o stim, sång och tal. Släkt o vänner kommer. Detta är tydligen en stor grej på island. Sedan blåses svärfar i visselpipan and the game can befin! 300 får åt gången släpps in i mitten och där står de människor o drar i dessa får och kollar upp vilken gård varje får tillhör. In med fåren då till rätt gård (inhängnad omkring mitten) och sedan in med ytterligare 300 får när man klarat av dom. Sen till våren så släpps dom ut igen... för att vandra runt vart än fan dom vill. Så, det var svar på våran fundering vi haft sedan dag 1. 

Så idag då!! Idag var vi på valsafari. Och vi åkte ut, långt ut, i ändå ganska så stora vågor, ibland sög det liksom till i magen när man åkte ner från toppen av vågorna, bara för att helt tvärt vända in igen. Och där, tillsammans med miljarder andra folk såg vi en så fin humpbackwhale, och vi såg den typ fyra ggr, så tillslut ville Emma bara in i land igen.

Men då sätter vi av i en annan riktning, och sen får vi riktigt bråttom och det är en massa båtar som sätter av i samma riktning, och sen börjar guiden bli helt till sig och säger "jag vet inte vilken val, men jag tror att det här kommer bli en upplevelse ni bara har en gång" och då får vi puls och sen skriker han "där är den, nu är ni en av jordens 1% som har sett dom, ni har sett världens största val" och jag tror att hela båten va halvt i extas. Och ja, vi såg en motherfucking jävla blåval! Och nej, vi har inga bilder 😩 Men vi va helt ärligt så uppe i varv att det inte fanns tid att ta upp kameran. Sen efter det, på väg in till land, när vi satt där med vår varma choklad och isländska donuts var vi bara lyckliga.

Vi har sett puffins och blåval, bara norrsken kvar på listan!

Sen åkte vi till godafoss.

Och sen började en lampa i bilen lysa... för lite luft i ena däcket. Stannade på en mack för att fylla på luft. Efter några egna försök gav vi upp, gick in å frågade efter hjälp, men hon kunde inte heller. Det skar faktiskt lite i hjärtat att det tvunget va en man som behövde hjälpa oss... men sen slutade inte lampjäveln att lysa. Efter mkt googling (finns ingen manual i bilen) ringde Emma tillslut bilfirman, som blev lite sura och tyckte att det bara var att fylla däcken så skulle det ordna sig... så det får väl ordna sig då...

Checkade sedan in på nattens boende som vi har bokat tack vare Josefine och Joel. Jag har inte varit inne, inne än, men en lätt klaustrofobisk känsla sprider sig ändå i kroppen bara av att titta på poddarna..

Nu sitter vi och dricker öl och ska sedan kolla runt här i Akureyri!

Todels!