Ute på resa :) Emma och Michaela

Väl på flygplatsen kom jag på att jag glömt hörlurar. Det hade inte spelat så stor roll egentligen men bakom oss satt en jätteledsen trebarnsmamma och hennes treåring, tvärs över gången de två andra barnen. Treåringen lät konstant, i början ganska harmlöst men ändå konstant ljud men efter ett tag ledsnade han på att bara låta och började ropa till sin mamma att hon va en "bad mamma" (mamman va svensk, men pratade engelska med barnen, de hade vart och hälsat på mårmår and mårfar) mamman säger till honom att sluta skrika och det va där nånstans helvetet bröt lös, jääävlar va han skrek!

På schiphol köpte vi nya hörlurar till mig, satte oss och fika i godan ro. När vi har en kvart till godo för boardingen började vi röra oss mot gaten. Då har jordens hela befolkning fastnat i pass-kön och jordens kanske långsammaste människor satt och kikade på passen, ställde frågor och såg uttråkade ut. Under tiden vi stod där ändrades skylten till gate closing, så då sprang vi. Ja, vi sprang. Och sen kunde vi inte andas och vi hade ont i halsen av allt det där andandets som gjorts under löpturen, och ja, vi blev svettiga med. Men vi hann!

Väl i Zagreb hemtade vi ut vår lilla Citroën och sen körde vi iväg från storstaden och neråt i landet. Jävlar va illa folk kör! Helt galna omkörningar och upp i röven på oss. Efter en liten felkörning in på landsväg i skogen och en självmordsbenägen tant som kom körandes mot oss värsta chickenrace-style är vi nu framme på Plitvice Backpackers. Var först helt ensamma här och han ägaren var väldigt pratsugen men det va inte vi, höll på att smälta bort juh.

Sen började folket drälla in. En brasilianska som reser själv och väldigt gärna vill prata med oss, ett italienskt par där mannen kom ut och satte sig hos oss och ville liksom kolla av läget vilka vi va och va vi gjorde här. Sen kom hon brasilianskan tillbaka efter att ha svämmat över badrumsgolvet. Då va man ju tvungen att småprata lite. Sen skulle jag ta disken, men Emma ville inte sitta kvar själv så hon tog tag i tallrikarna, jag höll kvar och sa att jag kan ta dom men nä, hon skulle minsann diska. Ska komma ihåg hur mkt hon tycker om att diska så ska hon få göra det resten av resan...

Imorn ringer klockan kl 6, upp och vandra ska vi. Man kan nästan tro att vi gått och blivit sportsliga men vi rådde bot på det med att sänka några öl när vi kom hit så det ska jämna ut sig i längden tror vi.